EU-parlamentet tog sitt förnuft till fånga och röstade ner förslaget om att vegetariska produkter inte längre skulle få heta namn som kan förknippas med kött, som vegokorv och vegoburgare. Vettigt så klart. Ett jäkla slöseri med energi att hålla på och ändra om saker som funnits i 50 år. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite besviken. Den dumpstringsrundan jag hade hittat vegocylindrar första gången hade varit rätt mäktig.

Jag tog sovmorgon efter en dumpstringstur i går kväll, men vaknade av ett fruktansvärt brummande. Välbekant och jävligt irriterande. Senast jag hörde det var fredags på kontoret, efter att förra veckans klimatsågning var publicerad. Kanske är det fler än jag tror som läser bloggen och kanske har en hel yrkeskår nu gaddat ihop sig mot mig. Eller så är det bara en helt vanlig höst. Jag fick en kommentar till klimatsågningsinlägget av en man som har en ellövblås och tycker att det är ett fantastiskt bra verktyg. Om den går på el och inte låter så jävligt kan jag lätt köpa det. Problemet är bara att det är väldigt få av lövblåsarna som går på el och de flesta låter som ondskan själv. The horror! The horror!

När grönsaker odlas kommersiellt delas de in i olika klasser efter skörden. Första klass är de som har rätt form och storlek i förhållande till handelsnormerna. De av andra klass är det oftast inget fel på smakmässigt, men de kan vara skeva i formen eller ha en utväxt eller någon fläck på skalet. Då används de i bästa fall i industrin eller blir djurfoder. Många slängs bara också. I mitt kök delar jag också upp tomaterna. Efter att jag dumpstrat dem. De som har slängts fast de är perfekta är salladsklassen och äts råa. De som är spruckna eller har ruttna partier blir krossade tomat-klassen och hackas, kokas och stoppas i frysen om jag inte ska göra soppa eller sås samma dag. Även de går att äta råa om man skär bort de dåliga delarna, men eftersom de har dålig hållbarhet är det lika bra att göra något med dem direkt.

Jag glömde ett vitkålshuvud i en låda på balkongen. När jag hittade det såg det ut så här. Är det något som vet vad man kan göra med det?

När jag var ute häromkvällen upptäckte jag att en tacksam dumpstrare skrivit ett budskap till butiken på ett plank nära soporna. Kommer det att värma personalens hjärtan eller blir de bara sura över klottret?

Jag har funderat mycket över Paolo Robertos bakgård. För några år sedan hittade vi ofta produkter av märket Paolos i soporna. På paketen stod det att de kom från ”Paolo Robertos bakgård”. I innehållsförteckningen kunde man även läsa att maten kunde innehålla spår av ”nötter, mjölk, kräftdjur och blötdjur”. Jag fick en tydlig bild på näthinnan. Ett hus med en bakgård som angränsade till träskmarker fulla av märkliga organismer.

En del liknade amöbor. En del hade klor och långa spröt. Mitt i träsket stod Paolo Roberto vid en spis med bar överkropp och rörde ihop sina pastasåser. Hur ser Paolo Robertos bakgård ut nu när ingen längre vill köpa produkterna? Likadant, fast utan huvudpersonen vid spisen? Ligger det högar av pasta och sås och läcker ut i träsket? Har kräftdjuren och blötdjuren fest? Frågorna hopar sig.

Gilla Dumpstringslyx på Facebook för mer om matsvinn:

hittade ju 14 pizzadegar för ett tag sedan. Inte lika gott som när man gör egen deg, men bekvämt. Dock inte lika bekvämt som pizza-kit eftersom det inte följde med tomatsås. Men eftersom det alltid följer med mer tomatsås än man behöver i pizza-kiten så löste det sig ändå. För någon månad sedan gjorde jag pizza från två pizza-kit, men använde bara ena burken tomatsås. Och en annan gång hade jag använt ett pizza-kit och bara använt halva burken. En och en halv burk räckte nu till fem pizzor, som åts och frystes in. Sju pizzadegar är bortskänkta. Två kvar.

En fin grej med pizza är ju också att det är bra kylskåpsrensningsmat. Den här gången användes två trötta paprikor, en zucchini som var på upphällningen och en väldigt gammal mögelost, som var så stark att jag bara kunde använda lite av den. Dubbelt svinn-winn altlså.

Gilla Dumpstringslyx på Facebook: 

”Jag vill lägga pärlplattor pappa!” sa My.

Jag tog fram pärlplattorna som stod på hyllan i köket.

”Nej! Jag vill lägga de där pärlplattorna som knasboll-dummisarna har slängt.”

För ett tag sedan hittade jag en kasse med pärlplattor i en butiks sopor. Så det fick bli de pärlplattorna. Knasboll-dummisarna har blivit ett återkommande samtalsämne. Knasboll-dummisarna som kastar godis i brännbartsoporna ligger bakom det mesta som är fel. När My ser skräp på marken säger hon ”Det är säkert knasboll-dummisarna som har kastat det. De som eldar upp godis.” Och när någon har ritat på tapeten eller stökat till på ungarnas rum så får inte längre vår katt Alva skulden. Likt den sicilianska maffian och den napoletanska camorran har knasboll-dummisarna ett finger med i varje ljusskygg händelse.

Va inte en knasboll-dummis! Gilla Dumpstringslyx på Facebook: 

De senaste dagarna har två kreativa lösningar på klimatkrisens konsekvenser presenterats. Nederländska forskare föreslår att vi ska kapsla in Nordsjön till en gigantisk damm för att hindra översvämningar och Christer Fuglesang och John Hassler tycker att det vore bra att satsa på enorma parasoller för att skärma av solljuset ute i rymden. Förutom risken att det inte fungerar och att det kan få sidoeffekter man inte räknat med kan hela tänket göra att klimatarbetet bromsas.

En tjej på min gymnasieskola som rökte hade en präktig klasskompis som, i fall hon hade missat det, upplyste henne om hur farligt det var. Då svarade hon:

”Forskare har uppfunnit en platslunga, så det är lugnt.”

Hon drev bara men den präktiga klasskompisen som inte fattade det och blev ännu mer upprörd.

De flesta förstår att en plastlunga, även om den skulle fungera, aldrig blir lika bra som en vanlig lunga. Och att byta ut organ i kroppen är inte riskfritt. De flesta fattar nog också att det är bättre att lösa klimatkrisen genom att minska utsläppen än att lita på att Fuglesang ska flyga upp halvvägs till solen med ett enormt parasoll i näven.

Ändå kan sådana idéer vara skadliga för klimattänket. För människor har en stark tendens att lura sig själva för att slippa göra jobbiga förändringar i sitt liv. Och att det eventuellt finns en livlina i form av en astronaut med ovanligt stor talang för att sy segeldukar kan vara det där som får en att luta sig tillbaka och tänka att det nog löser sig ändå.

Och då har vi ens kommit till de rent praktiska problemen. Den stora risken att det helt enkelt inte fungerar. Och finansieringen. I Fuglesangs räkneexempel skulle det kanske kosta en biljon dollar (då är inte utvecklingskostnaderna medräknade). Pengar som istället kan gå till att förhindra klimatkrisen på jorden som då istället används till parasollet (det borde ju rimligen vara pengar från samma budget som används) för något som kanske inte ens fungerar.

Det skulle inte kännas så lite snopet att stå på ett förstört jordklot med vatten upp till halsen och på flimriga tv-skärmar se Fuglesang dansa runt i rymden med ett paraply som Mary Poppins utan taktkänsla. Och meningen som överröstar allt annat i skallen: ”Hur fan tänkte vi där?”

Missa inga sågningar! Gilla Dumpstringslyx på Facebook!

Att matsvinn är ett ämne som engagerar folk har jag förstått vid det här laget. Under mina 127 föredrag jag gjort hittills har det bara hänt en eller två gånger att publiken suttit helt tysta under föredraget och då ställde de ändå frågor efteråt. I går i Orsa var dock första gången publiken varit så engagerad att jag blivit avbruten mitt i en mening. Men jag gillar det. Mycket hellre att jag blir avbruten (så länge det är en gång och inte genom hela föredraget) än att publiken inte verkar bry sig. Tack alla som kom och lyssnade! Det blev en kanonkväll.

Intresserad av att boka ett inspirationsföredrag om matsvinn? Läs mer och boka på SAJ.