De senaste dagarna har två kreativa lösningar på klimatkrisens konsekvenser presenterats. Nederländska forskare föreslår att vi ska kapsla in Nordsjön till en gigantisk damm för att hindra översvämningar och Christer Fuglesang och John Hassler tycker att det vore bra att satsa på enorma parasoller för att skärma av solljuset ute i rymden. Förutom risken att det inte fungerar och att det kan få sidoeffekter man inte räknat med kan hela tänket göra att klimatarbetet bromsas.

En tjej på min gymnasieskola som rökte hade en präktig klasskompis som, i fall hon hade missat det, upplyste henne om hur farligt det var. Då svarade hon:

”Forskare har uppfunnit en platslunga, så det är lugnt.”

Hon drev bara men den präktiga klasskompisen som inte fattade det och blev ännu mer upprörd.

De flesta förstår att en plastlunga, även om den skulle fungera, aldrig blir lika bra som en vanlig lunga. Och att byta ut organ i kroppen är inte riskfritt. De flesta fattar nog också att det är bättre att lösa klimatkrisen genom att minska utsläppen än att lita på att Fuglesang ska flyga upp halvvägs till solen med ett enormt parasoll i näven.

Ändå kan sådana idéer vara skadliga för klimattänket. För människor har en stark tendens att lura sig själva för att slippa göra jobbiga förändringar i sitt liv. Och att det eventuellt finns en livlina i form av en astronaut med ovanligt stor talang för att sy segeldukar kan vara det där som får en att luta sig tillbaka och tänka att det nog löser sig ändå.

Och då har vi ens kommit till de rent praktiska problemen. Den stora risken att det helt enkelt inte fungerar. Och finansieringen. I Fuglesangs räkneexempel skulle det kanske kosta en biljon dollar (då är inte utvecklingskostnaderna medräknade). Pengar som istället kan gå till att förhindra klimatkrisen på jorden som då istället används till parasollet (det borde ju rimligen vara pengar från samma budget som används) för något som kanske inte ens fungerar.

Det skulle inte kännas så lite snopet att stå på ett förstört jordklot med vatten upp till halsen och på flimriga tv-skärmar se Fuglesang dansa runt i rymden med ett paraply som Mary Poppins utan taktkänsla. Och meningen som överröstar allt annat i skallen: ”Hur fan tänkte vi där?”

Missa inga sågningar! Gilla Dumpstringslyx på Facebook!

Att matsvinn är ett ämne som engagerar folk har jag förstått vid det här laget. Under mina 127 föredrag jag gjort hittills har det bara hänt en eller två gånger att publiken suttit helt tysta under föredraget och då ställde de ändå frågor efteråt. I går i Orsa var dock första gången publiken varit så engagerad att jag blivit avbruten mitt i en mening. Men jag gillar det. Mycket hellre att jag blir avbruten (så länge det är en gång och inte genom hela föredraget) än att publiken inte verkar bry sig. Tack alla som kom och lyssnade! Det blev en kanonkväll.

Intresserad av att boka ett inspirationsföredrag om matsvinn? Läs mer och boka på SAJ. 

Foto: Angie Gray

En kul sak med halloween är att man alltid hittar en massa pumpor både före och efter (även om det förstås är dåligt att det slängs en massa pumpor som bara fungerat som prydnad i butikerna). En tråkig sak är att det aldrig kommer hem några ungar och kör bus eller godis. Varje år laddar jag upp och hoppas bli av med åtminstone lite av allt godis vi har i förråden, men hittills har det aldrig hänt. Funderade på om jag skulle gå ut och leta efter ungar och erbjuda dem godis, men det är nog ingen bra idé. Skulle inte se så snyggt ut.

När jag var ute och dumpstrade häromkvällen cyklade jag förbi en Preemmack och slogs av att Preemsymbolen är en isbjörn. Har inte tänkt på det förut, men den stora nosen och de små runda öronen gör att den är betydligt mer lik en isbjörn än en brunbjörn eller svartbjörn. Är inte det jävligt makabert? Att ett av företagen som specifikt jobbar med produkter som leder till att polarisarna smälter och därmed hotar att utrota isbjörnarna har just en isbjörn som symbol? Preem är Sveriges tredje största utsläppare av växthusgaser efter SSAB och Cementa och har planer på att bygga ut raffinaderiet i Lysekil vilket skulle göra att de tog över förstaplatsen. Enligt forskare kan en tredjedel av världens isbjörnar vara borta 2050 på grund av att havsisarna smälter bort. En av orsakerna till det är Preem.

Gilla Dumpstringslyx på Facebook.

Någon gång i april hittade jag det här Quornpålägget i soporna och sedan hamnade det längst in i kylen och blev kvar där tills nu. Eftersom jag vet att sådana här produkter aldrig blir farliga i en obruten förpackning testade jag även om jag tänkte att det nog fanns en överhängande risk att det skulle smaka mindre bra om det. Men det var absolut inget fel på pålägget (förutom att produkten i sig är ganska smaklös då). Än en gång funderar jag på hur producenten egentligen kommer fram till vilket datum de ska sätta? I fall som det här känns det som att de bara har skrivit upp lite slumpmässiga datum på ett gäng lotter och dragit en.

Läs mer om bäst före-datum i min reportagebok ”Svinnlandet”.

Rotfrukter av olika slag är en av de vanligaste fynden i butikernas soptunnor. Ofta är de jättefina, men ungefär lika ofta är de lite skamfilade. Bruna i skalet eller lite mjuka eller både och. Det fina med rotfrukter som de på bilden är att de har en fantastisk smak. Liksom många grönsaker blir rotsaker som absolut bäst smakmässigt just innan de blir oätliga helt enkelt för att smakerna koncentreras när de torkar ihop. Mjuka morötter är inte så jättekul att äta råa, men använder man dem i soppor, grytor eller liknande är de helt suveräna. I början när jag dumpstrade brukade jag rata rotfrukter som såg ut så här, nu blir jag jätteglad när jag hittar dem.

Var ut på en tur i natt. Det var kallt och blåsigt och vi hittade en del intressant. Resultatet kommer i morgon.

Den här melonen hamnade i soporna på grund av att den hade en buckla. Bortsett från det var det en helt perfekt melon. Något är uppenbarligen skevt i vårt livsmedelssystem när sådana här saker händer. Frågan är hur man ska lösa det? I det här enskilda fallet finns det förstås många svar. Man kunde ha lagt den bland de andra melonerna för att se om det verkligen var så att ingen kunde hade valt den (någon som jag kunde ju ha varit sugen på melon, fast då någon som jag fast som handlar på affären då), man kunde ha satt ner den till halva priset för att få den såld, man kunde ha skurit upp den och sålt melonbitar, man kunde ha gjort fruktsallad av den tillsammans med annan frukt och så vidare. Men det finns ju ett grundproblem som gör att melonen valde att slängas. Maten är för billig. Eller så är maten inte tillräckligt dyr att slänga. Det beror på hur man ser på det. I vilket fall måste något göras i grunden.

Läs mer om matsvinn i min reportagebok ”Svinnlandet”.

Jag gick till närmsta affären för att se om det fanns några bananer. Det fanns en påse. Och som ganska ofta så var samtliga så kallade singelbananer. När kunder i butiken köper en klase bananer tycker de ofta att klasen är nästan perfekt stor, så när som på en banan som bryts av klasen och lämnas. Av någon anledning köper nästan ingen sedan de ensamma bananerna, som därför rensas ut och slängs. I Danmark löste man det här problemet med en stor kampanj i butikerna som hette ”Ta mig – jeg er single!” och speciella lådor som de bananerna lades i. Det vore kanske något för de svenska butikerna att testa?

Gilla Dumpstringslyx på Facebook för mer om matsvinn.

I morgon lite efter 9 på morgonen kommer jag medverka i P4 Uppland med anledning av Naturskyddsföreningens köpfria månad. Så den som vill höra mig babbla lite om dumpstring och matsvinn kan slå på radion då. Kommer bland annat visa upp lite godis och grejor jag hittat (fast de syns förstås inte på radio).