Om man någon gång tvivlar på om dumpstring är en bra sak att syssla med är det bara att slå upp Malin Olofsson och Daniel Öhmans bok ”Matens pris” på valfritt ställe och läsa några sidor. Boken handlar om hur maten vi äter produceras. Man får bland annat följa med till giftbesprutade sojabönsodlingar i Brasilien, mardrömslika grisfarmar i Danmark och pangasiusodlingar i Vietnamn, som både leder till övergödning och utfiskning av haven. Boken visar att det är i stort sett omöjligt att handla mat etiskt och miljövänligt. Hur man än försöker så landar det i att man stödjer ett system som förstör planeten, gör människor sjuka samtidigt som det hävdar motsatsen.

Genom att dumpstra slipper man bidra till det eftersom maten som hamnar i soporna lämnat systemet och man kan äta vad som helst med gott samvete. För att lösa hela problemet krävs antagligen ett nytt ekonomiskt system eller åtminstone politiker som vågar ta obekväma beslut. Men sopmat bidrar åtminstone inte till livsmedelsindustrins tillväxt.

Hårt bröd är en sådan där produkt som jag aldrig ens tänkt på att man kan baka själv, fast det egentligen inte är svårare än mjukt bröd. Ulrika och Ervin gjorde det mesta jobbet medan jag tog hand om My. Till hjälp hade vi den utmärkta bakboken ”Lindas matbröd” och receptet på knaprigt rågknäcke.

Boken har också gott om enkla recept på bröd som man oftast köper på affären annars (eller i mitt fall hämtar i soptunnor) som thekakor, polarkakor, rostbröd med mera. Med tanke på allt skräp som finns i fabriksbakat bröd känns det värt att baka själv trots att man kan hämta obegränsat med bröd gratis. Speciellt när man har mängder av mjöl i förråden (se tidigare mjölfyndsinlägg).

”Konsumtionen ska göra oss lyckligare, tror vi. Men de flesta undersökningar tyder på raka motsatsen. Och än värre den eviga tillväxten driver oss mot en ekologisk katastrof.Så varför köper vi sådant vi inte behöver eller ens vill ha, varför fortsätter vi med den livsstil som gör oss tommare, mer stressade och dessutom förstör det enda jordklot vi har att leva på?”

Det är svårt att tänka sig en viktigare frågeställning än den om varför folk går med på att leva liv som gör oss olyckliga. I Katarina Bjärvalls ”Yes! Därför köper vi det vi inte behöver” får man en hel del svar och en svag förhoppning om att vi en dag kanske lyckas komma ur vansinnet. Läs mer om den här!

”Svinnlandet” var den första boken om dumpstring på svenska. På engelska kom den första redan för 22 år sedan. När John Hoffman publicerade ”The art and science of dumpster diving” var det inte många som visste vad det innebar, men i motsats till alla förväntningar (han hade stora problem med att få något förlag att ge ut den) blev den en supersuccé. Och det är lätt att förstå varför. När han skriver boken i början av 90-talet har han erfarenhet av ett helt liv av dumpstring som började när han fick följa med föräldrarna ut som sexåring.

Fina minnen, som när han på en av de första turerna hittar sitt favoritgodis, som när han och hans bror hittar ett foster i formalin och säljer det till en samlare och när han fyller sin flickväns hela studentrum med dumpstrade rosor, varvas med handfasta tips om utrustning, klädsel och hur man ska svara när poliser ställer frågor.

Både tipsen och anekdoterna är lika aktuella i dag som när boken kom och pengarna boken kostar att köpa tjänar man igen på ett ögonblick genom att bli en bättre dumpstare.

”Önskar jag kunde tvinga alla att läsa denna bok om all den maten och alla de produkter som vi i världen producerar helt i onödan” skriver Minna Koitila på Borås biblioteks hemsida om min bok ”Svinnlandet”. Samma sak känner jag inför Robert Falcks bok ”Smarta sopor – världens avfallsutmaning och vår chans” som kom 2013 men är lika aktuell i dag. Robert Falck var tidigare VD på återvinningsföretaget SRV återvinning och beskriver i boken hur återvinningen i Sverige stannat av och till och med minskat på grund av den ökande förbränningen. Mängder av värdefullt material eldas upp istället för att ges ett nytt liv, vilket förstås är en katastrof för miljön. Jag är inte för lästvång, men det vore nödvändigt att folk fick upp ögonen för hur idiotiskt de styrande i de här frågorna beter sig.

Inför en artikel som ska handla om kokböcker har jag bland annat fått hem Sara Ask och Lisa Bjärbos ”Ännu mera vego” och är superförtjust. Enkla men jättegoda recept utan en massa konstiga ingredienser som måste inhandlas på obskyra hälsokostbutiker (vilket är fallet med många andra vegokokböcker). Vi testade att göra Panerad ost med stekt potatis och tartarsås och det var underbart. Om den varit köpt hade det känts slösaktigt att steka upp en hel ost, men när den annars skulle ha eldats upp känns det bara fint.

Jag gillar att fritera men är inte särskilt bra på det. Nu ska det bli ändring på det. Bytte nyligen ett ex av min ”Svinnlandet” mot ”My Fryday” med matjournalisten och författaren Ylva Porsklev, vilket var ett riktigt bra byte. Riktigt snygg kokbok med spännande recept.

I helgen åkte fritösen fram och jag provade två recept ur boken. Resultatet av försöket med Bruniolos – Fänkålsdoftande potatisbollar kan ni se på bilden. Inte lika snygga som på bilderna i boken, men för att vara första gången är jag nöjd. Och de var SJUKT goda.

Resultatet av det andra, Pizza fritta (inbakade friterade små pizzor), gör sig inte på bild. Det som saknades i skönhet (som förstås berodde på mitt slarv) kompenserades dock i smak. Slog den enda friterade pizzan jag ätit tidigare med hästlängder. På grund av att jag är dumpstrare bytte jag dock ut burktomaterna mot färska tomater i tomatsåsen.

Läs mer om och beställ My Fryday här.

Läs Ylvas blogg här.