Svinnstatistiken

Sedan 2010 har SMED i uppdrag av Naturvårdsverket publicerat siffror över matsvinnet i Sverige med två års mellanrum. Ambitionen är bra. För att bekämpa matsvinnet är det förstås bra att veta hur det ligger till. Var i kedjan uppstår mest svinn och vart ska det mesta av krutet läggas för att ge så mycket effekt som möjligt? Problemet är bara att siffrorna är så undermåliga att de snarare stjälper än hjälper.

Några exempel:

I kategorin ”Jordbruk och fiske” presenteras siffror som att de var klara fast de flesta områden saknas. Till exempel fisket, köttindustrin, frukt och många av grönsakerna. Med andra ord saknas mycket mer än vad som finns med. I internationella studier har man kommit fram till att svinnet i primärproduktionen och den tidiga förvaringen står för nästan hälften av det totala svinnet. I de svenska siffrorna står det för mindre än 10%. Och i senaste rapporten har siffrorna inte uppdaterats mot den som kom för två år sedan.

I kategorin ”Livsmedelsbutiker” har man ett för litet material för att egentligen dra några slutsatser. Det gör man ändå och kommer fram till en siffra som ligger på en femtedel per capita jämfört med liknande länder som Norge och Finland (där man gjort mer omfattande undersökningar). Visst kan det skilja sig en del mellan länder, men knappast så mycket.

I kategorin ”Industrin” lät man industrin själva rapportera in sitt svinn för fyra år sedan, men då blev siffrorna misstänkt höga. Istället har man gjort en uppskattning som ligger på 45 000 ton istället för över 600 000 ton.

I flera kategorier publicerar man bara siffror men redovisar inte hur man kommit fram till dem, vilket gör det helt omöjligt att veta om de är trovärdiga eller inte. Rapporten går att läsa här.

Om man överhuvudtaget ska ha statistik över matsvinnet måste man få fram siffror som går att använda. Genom att publicera rapport efter rapport som pekar ut hushållen som de stora bovarna fast man egentligen inte har en aning om hur det egentligen ligger till blir lätt arbetet mot svinnet missriktat. Fortsätter det i samma takt som nu kommer man inte ens ha räknat klart till 2030 när matsvinnet ska ha halverats. Här behövs stora resurser sättas in omgående så att det åtminstone går att veta om svinnet minskar eller ökar.

Intresserad av ett föredrag om matsvinn och dumstring? Läs mer och boka på SAJ.

Maten står för cirka 25 procent av väldens växthusgasutsläpp. Förutom det ligger matproduktionen även bakom miljöpåverkan i form av övergödning av vatten, spridning av miljögifter, utfiskning av haven, med mera. Och av maten som produceras blir ungefär en tredjedel svinn. Matsvinnet är alltså ett av de absolut största miljöproblemen vi har.

Det är dessutom ett område där det finns hopp eftersom ingen egentligen vill ha matsvinn. Det finns områden där man kan tycka att det är värt en del svinn att kunna ha dignande hyllor eller maffiga bufféer, men det bästa för alla på marknaden vore förstås om all mat som produceras, lagas och köps åts upp. Och i de flesta led finns det mycket pengar att spara på att få ner svinnet.

Ändå är tystnaden i valrörelsen total. Förutom ett kort utspel från Miljöpartiet förra året har inget politiskt parti fört upp frågan på dagordningen. Inom det nuvarande regeringsuppdraget har man tagit fram en handlingsplan mot matsvinnet, vilket är bra. Men för att komma någonvart med den krävs att man avsätter rejält med resurser. Sverige har förbundit sig att halvera matsvinnet till 2030. Från politiskt håll verkar man räkna med att marknaden löser problemet i stort sett på egen hand. Det kommer inte hända. För att komma till bukt med matsvinnsproblemet krävs en rad åtgärder. Nedan listar jag några förslag på saker som behöver åtgärdas och fram till valet kommer jag att gå igenom dem ett efter ett.

Matsvinnsstatistiken – behöver bli fullständig

Storkök – en samordnad insats från myndighetshåll

Fisket – de enorma bifångsterna måste bort

Avfallssystemet – behöver reformeras

Utbildning – hemkunskapsundervisningen bör lägga stor vikt på hur matsvinnet kan undvikas